måndag 30 mars 2020

Uppsala Youth Jazz & Blues Fest 2020 - INSTÄLLT

Nu har tyvärr även vi tvingats ställa in årets festival pga reglerna kring coronaviruset😢

Vi hoppas att alla unga artister/musiker/band som var bokade till i år har möjlighet att istället spela på festivalen 2021.

//Olof Thunström
Projektledare Uppsala Youth Jazz & Blues Fest




torsdag 27 februari 2020

Isabella Lundgren & Erik Tengholm band till festivalen!

Vi är otroligt stolta att kunna presenter Isabella Lundgren tillsammans med Erik Tengholm band på årets Uppsala Youth Jazz & Blues Fest 2020. Missa inte detta ! ... Lördag 16/5 
@UKK, Uppsala Konsert & Kongress. Isabella och co står på scenen kl 20.00.




”Vad mer finns att rapportera från jazzfestivalfredagen? Jo, Isabella Lundgren på Fasching förstås. Denna gudabebådade sångerska som är bland det bästa som hänt den svenska jazzscenen.
Låt mig bara få säga att Isabella Lundgren har ett allvar som är unikt. Hon får liksom tiden att sakta ner bara genom att vara. Det kallas väl för utstrålning och närvaro.
Och sedan sjunger hon ju fantastiskt. Med en helt naturligt flödande tajming och en lågmäld men mycket uttrycksfull frasering. Att hon har något att säga med sina texter bidrar förstås också till magin.”

Dan Backman, SVD


Jag sitter vid ett träbord på Scalas lönnkrog och betraktar Isabella Lundgren. Överallt runtomkring oss stimmar och stormar festen fram och tillbaka. Det är hennes fest. En fest efter hennes konsert på Stockholms Konserthus som hon sålt ut helt och hållet, på egen hand. En timma tidigare har hon hållit en andaktsfull och ganska så magisk konsert med sitt eget material. Den sittande publiken applåderade entusiastiskt men artigt. De var uppklädda på det sätt medelålders människor klär upp sig för teatern. På lönnkrogen är stämningsläget inverterat. Ett vilt band blåser dixie och underåriga tjejer spiller groggar över sina musikhögskolepojkvänner. Ytterkläderna trampas på golvet. Framme vid scenen droppar den perspirerade svetten från taket. Isabella står och ler med en rumänsk gatuhund i famnen. Hon dricker alkoholfri cider. Ur vimlet tränger sig Rigmor Gustafsson fram för att tacka henne. Med tindrande ögon ger den värmlandsbördiga jazzdrottningen, vad som i alla fall ser ut att vara, en översvallande recension. De håller varandras armar och jag tänker på ögonblicket då Johnny Cash gick fram till Bob Dylan och gav honom sin finaste gitarr, efter en konsert i mitten av 60-talet. Jag tänker att det här är the passing of the torch. Stafettpinnen är överräckt.

Jag hörde Isabella sjunga för första gången i ett övningsrum på en gymnasieskola i Karlstad. Och som jag minns det lät hon precis som nu. Jag tror hon bara var femton då. Hon hade redan rösten. En gammal röst. Med en tår någonstans därinne. En röst som sett botten av glaset och toppen av världen. En röst som skrattat genom natten med fingrarna i en främlings hår. En röst som kastat bort allt och tvingats möta sin blick i spegeln morgonen efter. En röst som känt kärlek. En röst som sett hat. Det var emellertid vid den här tiden en röst som en fågel i en bur. Som mest suttit i ett flickrum på rudsvägen med sin mammas jazzskivor. En röst som sjungit tio tusen timmar till sin cd-walkman under svartvita Manhattanplanscher. Och kanske inte levt men längtat. Jag började prata i telefon med den rösten. Vi pratade om film och om Bob Dylan. Om allt som skulle komma och om allt som inte fick ske. Om rastlösa längtan bort. Hon åkte först. På fullt stipendium till New School University for Jazz and Contemporary Music i New York. Hon hamnade i Jersey först hos en släkting men ljög om att hon fixat boende med en klasskompis i New York och drog. En vit lögn för den som längtat. Efter att kasta sig handlöst ut i livet. Och jag hörde att det blev hårt. Hårt som det kan bli för den som längtat. Efter scenen och natten och kärleken. Efter vänskapen och avenyerna och klubbarna. Efter skratt och möten och sprit och sex och knark. När hon kom tillbaka gjorde hon det som en annan. Vis på något sätt. Hon var fortfarande bara tjugofem, men det kändes som hon levt fem livstider. Hon hade hittat tron och tappat den. Gjort upp med sin längtan och med gränslösheten. Det tog tid men hon började sjunga igen. Använda rösten. Tygla den. Hon hade saker att berätta. Hon visste att musik måste få vara mer än underhållning. Något verkligt. Hon skriver sitt eget material nu. Politiskt, rått, vackert. Men med samma röst. Ibland måste flickan hinna ikapp rösten. Ibland måste kvinnan leva allt det rösten burit.
Anton Annersand, 14:e Januari 2017, Stockholm.


Isabella Lundgren nominerades till en Grammis för årets Jazz, 2016.

Hon har släppt albumen ”It had to be you” (2012), ”Somehow Life got in the way” (2014) och ”Where is home” (2016).



Hon har tilldelats följande priser och utmärkelser:
Sveriges Radios Jazzkatten, årets musiker 2015.
Orkesterjournalens Gyllene Skiva, för ”Somehow Life got in the way” 2014
Bert Levin-stipendiet
Gustaf Fröding-stipendiet
Louis Armstrong-stipendiet
Anita O´day-stipendiet
Konstnärsnämndens stipendium
Stallbrödernas stipendium

Isabella Lundgren sommarpratade i Sveriges Radio P1, 2016.